Det var den 7:e Februari, en tidig morgon.
Jag skulle upp rätt tidigt för att jobba på Stockholmsmässan. Det var en riktig kall morgon och väderprognosen såg rätt mörk och dyster ut. Dagen innan hade jag nämnt till sambon att hon gärna fick föda denna dag, då jag inte gärna står ute och fryser i åtta timmar.
Vaknade av att sambon redan var vaken, klockan var runt 7 på morgonen, hon hade precis kommit ut från badrummet. Hon sa att det var dax då hon trodde att vattnet hade gått. Förstod direkt vad det handlade om; Något inom henne ville ut och det väldigt snart. Hon ringde förlossningen och vi fick rådet att åka in.
Tog det rätt lugnt ändå, började packa ned det viktigaste, hoppade frukosten, klädde på oss, tog bilbarnsstolen under armen och jag promenerade mot bilen för att sedan hämta upp sambon.
Köerna på E18 var rätt massiva, högtrafik vid Rissnekorset och en åmande sambo bredvid mig i bilen var inte det lättaste. Hon hade rätt ont.
Efter en dryg timme kom vi fram till vårt mål, klockan hade hunnit passera 9. Sambon visade sig redan ha öppnat sig fyra cm vid incheckningen. Hon lades in direkt på förlossningen där vi fick vänta ett par timmar då värkarna fortskridde.
Jag hade vid det här laget redan ringt jobbet och blåst av min ankomst.
Runt 15-tiden hade hon hunnit öppna sig 10 cm och det var nu bara att vänta tills de första krystvärkarna skulle sätta igång.
Strax innan 20 satte det igång och det blev en rätt långdragen förlossning då huvudet satt som en smäck mellan benen. Till slut tog barnmorskan beslutet att klippa och strax därefter kom den något tagna och blåa pojkbebisen ut från livmodern.
Navelsträngen klipptes av mig och sedan fick barnmorskan tillsammans med mig gå ut från rummet och liva upp den lille stackarn som varken skrek eller rörde sig.
Med lite syrgas och handmassage runt hela kroppen så fick han till slut färg och förde små ljud ifrån sig. Dock fortfarande inget riktigt skrik. En väldigt lugn bebis.
Vi gick sedan tillbaka till mamman där han fick ligga på hennes bröst och känna hennes värme. Det såg väldigt mysigt ut.
Sambon fick sen åka in på operation för att sys samt få ut resterande del av moderkakan som de misstänkte fanns kvar. Medan jag fick följa med en barnmorska för att ge sonen sprutor för att kolla blodsockret.
Sedan blev jag eskorterad till en haltande manlig barnsköterska vid namn Rodrigo nånting. Han var trevlig, men samtidigt lite mysko.
Han visade mig rummet på BB-avdelningen jag skulle få övernatta i. Sonen låg i en rullvagn, barnmorskan stod en stund vid min son, tittade på honom länge, och inspekterade honom i kanske någon minut… sen visade han mig köket och småpratade lite om att sonen var väldigt lik mig och att det var rätt vanligt att barn är lika farsan till en början för att man ska känna att man har ett band till barnet även som fader efter födseln, enligt honom.
Blodsockret visade sig tidigare vara väldigt lågt och det bestämdes rätt tidigt att han skulle få ersättning vart tredje timme och bli kollad att blodsockret stabiliserade sig, vilket det också gjorde efter redan andra ersättningen.
Rodrigo förklarade att blodsockret kan ha gjort hans skrik lite mer ljudlösa, eftersom orken inte finns där då.
När jag vilat en stund så dök sedan mamman upp, min älskade sambo. Hon kom åkandes in i en rullsäng och jag som hade samsovit med sonen gav honom genast till henne för att få honom att lära känna mamman lite mer och för att starta amningsprocessen.
På fredagen den 10:e Februari fick vi åka hem igen. Lite väl utmattade och omtumlade pga. bristen av sömn. Vi hann dock lära oss allt om blöjbyte, amning, att ge ersättning och skötselråd. Vi fick även hem en kasse med barnprodukter och en amningspump att hyra.
Jostein är idag drygt två veckor gammal, äter som en häst och skriker rätt duktigt tack vare det stabiliserade blodsockret. Men är oftast lugn och lätt-tröstlig, iaf. till en början.
Igår onsdag var jag på en snabbvisit på jobbet för att visa upp miraklet efter önskemål från en del kollegor. De flesta verkade tycka det var kul och hälsade.
Vi fick även lite kläder av samtliga kollegor som vi uppskattade väldigt mycket.
På Söndag börjar jag jobba igen, både skönt och tråkigt på samma gång. Jag är ju så van att vara nära familjen, men samtidigt vill jag träffa folk igen.
Tack BB, Karolinska i Solna för er hjälp. Och tack för alla gåvor vi fått genom alla släktingar, vänner och bekanta.
